Skogar
som inte
bör brukas
alls
Obrukade skogar
Ett naturligt, ostört ekosystem fungerar som livsmiljö för alla arter som hör hemma där. Det är en självklarhet – den biologiska mångfalden är en del av och har utvecklats tillsammans med ekosystemet i övrigt. Därför är det rimligt att anta att skogsskötselsystem som efterliknar ekosystemets naturliga dynamik förmår att bevara den biologiska mångfalden bättre än system som förändrar skogens strukturer och processer i grunden. Naturligt fungerande ekosystem är alltför komplexa för att medvetet kunna ”konstrueras” genom punktvisa anpassningar eller kompensationsåtgärder i förvaltningsmodeller med andra utgångspunkter. Det är en grundtanke bakom ekologiskt skogsbruk, och den har stöd både i forskningsresultat och praktisk erfarenhet.
Det betyder dock inte att särskilda anpassningar för bevarande av biologisk mångfald kan undvaras i ekologiskt skogsbruk. Skog som aldrig eller mycket sällan utsätts för störningar förekommer i naturliga, opåverkade skogslandskap. Därför behövs sådana områden även i ekologiskt skogsbruk. Förekomster av känsliga och sällsynta arter behöver skyddas oavsett hur skogsbruket bedrivs. I en del områden med känsliga arter eller andra höga naturvärden kan modifierat skogsbruk ske utan att naturvärdena skadas, i åter andra kan skötselåtgärder för att bevara eller öka naturvärden vara önskvärda.
I ekologiskt skogsbruk är det inte givet att virkesuttag alltid är oförenligt med bevarande av naturvärden, i synnerhet inte efterhand som mer variationsrika och naturlika produktionsskogar skapas. Med bättre kontinuitet och mer variation på landskapsnivå minskar sannolikt behovet av strikt skyddade värdekärnor. Dit är det dock ännu långt.
Många skogar som brukas med ekologiskt skogsbruk kommer på sikt att utveckla höga naturvärden i jämförelse med dagens produktionsskogar. Ett exempel kan vara lövrik barrskog med lång skoglig kontinuitet och ett inslag av 20–50 procent lövskog, en skogstyp som idag klassas som nyckelbiotop under rubriken ”lövrik barrnaturskog” [1]. I ekologiskt skogsbruk kommer sådana skogar på sikt att uppstå över stora arealer där barrblandskog är den naturliga skogstypen. Det är naturligtvis positivt för skogens biologiska mångfald, men samtidigt kan det rimligen inte få leda till att allt större delar av ekologiskt brukade skogar klassas som naturvärdesskog och därmed undantas från virkesproduktion. Det är inte heller avsikten med kriterierna. De är utformade för dagens situation, där ekologiskt skogsbruk bedrivs på en liten del av skogsarealen, och där skogslandskapet är präglat av mer än ett halvsekel av kalhyggesbruk. De kan och kommer att förändras i takt med att skogsbruket och skogslandskapet i stort förändras.
I de fall stora delar av ett innehav består av skog med naturvärden som kräver strikt skydd måste man utgå från att staten genom reservatsbildning och ekonomisk ersättning till markägaren tar ansvar för att EU:s mångfaldsstrategi efterlevs.
Featured
Hur?
Det finns flera begrepp och definitioner som syftar till att identifiera skogsområden med höga naturvärden och områden som genom sin struktur, artinnehåll, historik och fysiska miljö har eller kan förväntas ha hotade arter.
Skogsstyrelsen har definierat och beskrivit ett 50-tal olika typer av nyckelbiotoper. Skogsstyrelsen tog även fram en handbok för inventering av dessa: ”Handbok Nyckelbiotopsinventering 2020-02-24”. Kända nyckelbiotoper på enskilt ägd skogsmark redovisas på karta i Skogsstyrelsens webbtjänst ”Skogens pärlor”. Ekoskog har tagit fram en kort sammanställning av definitionerna av nyckelbiotoper som kan laddas ner som pdf här.
Under nyckelbiotopsinventeringarna avgränsades även objekt med naturvärden (OMV), det vill säga områden med betydande naturvärden som vid inventeringstillfället dock inte nått nyckelbiotopsklass. Även de redovisas i ”Skogens pärlor”. Eftersom nyckelbiotopsinventeringarna påbörjades på 1990-talet kan många av dem idag ha utvecklat naturvärden som håller nyckelbiotopsklass.
Observera att kriteriernas krav på dokumentation av områden med höga naturvärden är knutet till den definition som ges i kriterietexten, inte till begreppet nyckelbiotop som sådant. Det innebar att dokumentationskravet kvarstår oförändrat även om Skogsstyrelsens definition av begreppet skulle förändras eller upphöra att gälla.
Under senare år har Skogsstyrelsen introducerat begreppet hänsynskrävande biotoper som komplement till nyckelbiotoper. Ett 20-tal sådana biotoper har definierats och ”målbilder” för deras skydd och skötsel har tagits fram. Alla nyckelbiotoper är att betrakta som hänsynskrävande biotoper, men områden kan vara hänsynskrävande utan att nå nyckelbiotopsklass – kraven på naturvärden är alltså lägre. Enligt Skogsstyrelsen bygger definitionen av hänsynskrävande biotoper på skogens strukturer snarare än på förekomsten av sällsynta arter, vilket gör det lättare för skogsägare utan specialkunskaper att identifiera dem i fält. Målbilderna är tänkta att fungera som vägledning för skogsbrukare och är mer informativa och lättillgängliga än de formella nyckelbiotopsbeskrivningarna. Biotoperna och deras naturvärden beskrivs i både text och bild. Observera dock att de råd som målbilderna ger angående skydd, skötsel och eventuellt skogsbruk i biotoperna inte alltid är kompatibla med Ekoskogs kriterier. Det är kriterierna som gäller!
Målbildsdokumenten kan laddas ner från Skogsstyrelsens hemsida.
Sedan några år tillbaka sker ingen nyregistrering av nyckelbiotoper eller OMV. Det är dessutom väl dokumenterat att gjorda inventeringar missat många biologiskt värdefulla områden av nyckelbiotopsklass. Enligt Skogsstyrelsens uppskattningar kan det verkliga antalet nyckelbiotoper vara dubbelt så stort som antalet registrerade. Det betyder att det inte är tillräckligt att lägga in av Skogsstyrelsen registrerade nyckelbiotoper i skogsplanen. Alla områden med höga naturvärden på markinnehavet måste identifieras och beskrivas i skogsplanen.
Ytterligare ett relevant begrepp i sammanhanget är kontinuitetsskogar (”K-skogar”), d.v.s. enkelt uttryck skogar som aldrig kalavverkats. Kartläggningar av K-skogar har gjorts av Metria och data finns tillgängliga som GIS-skikt. Endast några få procent av Sveriges skogsareal är K-skogar, och arealen minskar fortlöpande på grund av kalavverkningar. Eftersom det kontinuitetsbrott som kalhuggning innebär är det allvarligaste hotet mot skogslevande arter har kvarvarande kontinuitetsskogar höga naturvärden. De klassas dock inte generellt som nyckelbiotoper, OMV eller hänsynskrävande biotoper enbart på grund av lång skoglig kontinuitet.
Skogsområden med höga naturvärden – så kallade skogliga värdekärnor – har karterats genom att kombinera olika metoder (Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen 2017). Värdekärnorna är i allmänhet stora – totalt bedöms 3 miljoner hektar skogsmark vara värdekärnor. En betydande del av dem är formellt skyddade som naturreservat eller liknande (Skogsstyrelsen 2017).
Läs mer om Nyckelbiotoper
Produktiv mark för fri utveckling
Kriterierna för ekologiskt skogsbruk anger att minst 10 procent av den produktiva skogsmarken lämnas till fri utveckling och att denna mark väljs med största möjliga naturvårsnytta som mål. Det finns flera skäl till detta.
EU:s strategi för biologisk mångfald har som ett mål att 30 procent av EU:s landyta ska vara skyddad 2030, varav 10 procent ska ha ett strikt skydd [2]. Områden med stor biologisk mångfald ska prioriteras, och alla återstående urskogar och naturskogar [3] ska omfattas av strikt skydd. Procentsatserna bygger på etablerad kunskap om hur stor del av ekosystemen som måste skyddas för att förhindra förluster av biologisk mångfald och säkra systemens funktion. Forskning visar att när mindre än 10–30 procent av ett visst habitat återstår (på landskapsnivå) minskar möjligheten till långsiktig överlevnad drastiskt för arter som är beroende av habitatet [4].
Att nå detta mål är ytterst ett statligt ansvar, genom inrättande av naturreservat och liknande, men varje skogsägare har också en skyldighet. Det följer om inte annat av principen ”förorenaren betalar”, som också är inskriven i Miljöbalken (2 kap. 3§). Principen innebär enkelt uttryckt att den som bedriver en verksamhet är skyldig att se till att verksamheten inte skadar miljön.
Kravet att undanta en del av skogsinnehavet från ingrepp följer också av principerna för ekologiskt skogsbruk. Skogsmiljöer som aldrig eller mycket sällan påverkades av yttre störningar är en komponent i naturliga, opåverkade skogslandskap. Många särskilt störningskänsliga arter med liten spridningsförmåga är beroende av sådana miljöer. I ekologiskt skogsbruk kan de dessutom tjäna som referensområden.
Kravet att lämna 10 procent av den produktiva skogsmarken för fri utveckling på fastighetsnivå oavsett naturvärden är alltså en tillämpning av ekologisk kunskap och EU:s skogsstrategi (”en tredjedel av en tredjedel” enligt ovan). De återstående två tredjedelarna (20 procent) bör med den hänsyn som kriterierna i övrigt kräver kunna tillgodoses inom ramen för ekologiskt skogsbruk genom god planering och lämplig målklassning.
Hur?
I första hand räknas områden som identifierats enligt 5.1. in under detta kriterium. Områden där ersättning utgått till markägaren för någon form av naturskydd (naturreservat, biotopskyddsområden, naturvårdsavtal) får inte räknas in.
Om den sammanlagda ytan av områden enligt 5.1. utgör mindre än 10 procent av innehavet avsätts ytterligare områden i sådan omfattning att arealmålet nås. Därvid prioriteras
områden som har förutsättningar att utveckla höga naturvärden.
områden som kan utveckla naturvärden och/eller habitat som saknas eller är sällsynta på fastigheten eller på landskapsnivå.
områden som kan utveckla naturvärden som är viktiga för hotade eller känsliga arter med kända förekomster på innehavet eller i dess omgivningar.
områden som är eller kan bli av värde i ett landskapsekologiskt perspektiv (exempelvis spridningskorridorer eller buffertzoner i anslutning till naturreservat.)
Spara de fjällnära skogarna
Skogarna längs den svenska fjällkedjan, ovanför gränsen för fjällnära skog, utgör en mycket stor del av de kvarvarande intakta skogslandskapen i Europa. Här finns 2,54 miljoner hektar skog, varav det allra mesta är naturskogar. Mindre än 10 procent bedöms vara så påverkad av skogsbruk och andra ingrepp att höga naturvärden saknas. 57 procent av de fjällnära skogarna är skyddade som naturreservat eller på annat sätt, men närmare 400 000 hektar skogar med höga naturvärden saknar formellt skydd.[5] Området är unikt för Europa genom sina naturvärden och sin storlek.
Om det är motiverat att öppna för ekologiskt skogsbruk i de delar av det fjällnära området som redan i dag är så påverkade av skogsbruk att de saknar höga naturvärden kan diskuteras. Å ena sidan är utgångsläget i dessa skogar sannolikt i många fall gynnsamt för omställning till ekologiskt skogsbruk. Att restaurera fjällnära skogar som saknar höga naturvärden skulle sannolikt öka områdets konnektivitet och därmed dess naturvärden som helhet. Om det kan ske endast genom strikt skydd, eller om ekologiskt skogsbruk i vissa fall kan bidra till en sådan utveckling är dock en fråga som med nuvarande kunskap inte kan besvaras. Tillämpning av försiktighetsprincipen innebär därmed att skogsbruk i fjällnära skog inte ska tillåtas.
[1] Skogsstyrelsen (2020)
[2] EU (2020)
[3] Naturskogar (”old growth forests”) definieras som bestånd i primära eller sekundära skogar som har utvecklat en struktur och artsammansättning som normalt karakteriserar gamla primära skogar av samma typ och i sådan utsträckning att ekosystemets funktion skiljer sig tydligt från yngre åldersklasser (min översättning).
[4] Angelstam (2018)
[5] Svensson m. fl. (2022)