Ekologiskt
skogsbruk
är bättre för
klimatet
Klimateffekter av
ekologiskt skogsbruk
Klimathotet ställer förvaltningen av skogsekosystem inför dubbla utmaningar. Dels måste skogar i möjligaste mån formas så att de kan anpassa sig till ett förändrat klimat, dels måste skogsekosystemen användas som ett verktyg för att klara uppsatta klimatmål och undvika skenande fortsatt uppvärmning.
Det finns två motsatta uppfattningar om hur detta bör gå till. Den ena förespråkar ett intensivare skogsbruk med ökat uttag av virke, den andra hävdar att det är bättre att minska avverkningen och låta dagens skogar få fortsätta att växa och binda in kol, samtidigt som skogsmarkens kolförråd bevaras eller ökar. Forskningsresultat kan ge stöd för båda synsätten, beroende på hur man väljer att avgränsa det system som analyseras i tid och rum och vilka antaganden som görs om så kallade substitutionseffekter – det vill säga att biomassa som tas ut ur skogen ersätter fossila bränslen och material som ger mycket koldioxidutsläpp vid tillverkningen, exempelvis stål och cement. Studier som hävdar att intensivare skogsbruk ger störst klimatnytta baseras vanligen på tidsperspektiv som sträcker sig över en eller flera skogliga omloppstider, och räknar alltid med substitutionseffekter av den skördade biomassan. [1]
Flera studier visar att ekologiskt skogsbruk, i ett kort eller medellångt perspektiv, är positivt för skogens kolbalans och kolförråd jämfört med trakthyggesbruk. En bidragande orsak till detta är att ekologiskt skogsbruk arbetar med betydligt större virkesförråd än dagens trakthyggesbruk. I boreal skog är 200–250 m³sk/ha sannolikt en försiktig uppskattning. (Virkesförrådet på produktiv skogsmark i Sverige är idag i medeltal drygt 130 m³ ha). Virkesförrådet – och därmed kolförrådet – börjar växa så snart skogsbruket ställs om från kalhyggesbruk.
Enligt EU:s skogsstrategi är det osannolikt att ökad materialsubstitution på kort och medellång sikt (till 2050) kompenserar för minskningen av nettoskogssänkor på grund av ökad avverkning. Statliga Konjunkturinstitutet gör samma bedömning. Detta har också stöd i forskningsresultat. Exempelvis visar en ny studie, byggd på 45 olika analyser av avverkningsscenarier i boreala och tempererade skogar, att ökad avverkning minskar det totala kolförrådet i skogen och avverkade skogsprodukter inte bara på kort sikt utan regelmässigt också i ett hundraårsperspektiv. Varje ton kol som tas ut ur skogen i form av virke beräknas orsaka en kolförlust på 1,6 ton, jämfört med om träden fått stå kvar och växa vidare. [2]
Utan att närmare analysera den vetenskapliga diskussionen kan man konstatera att det långa tidsperspektivet är av begränsat intresse i nuläget, där utmaningen är att nå nettonollutsläpp inom ett par decennier, samt att skattningar av substitutionseffekter är mycket osäkra. [3]
Ekologiskt skogsbruk som kolsänka - exemplet Göteborg
Göteborgs kommun tillämpar sedan 2009 kalhyggesfritt skogsbruk på den del av innehavet som används för virkesproduktion, ca 4 700 hektar. Sedan omläggningen har virkesförrådet i kommunens skogar ökat från i medeltal 130 till 170 m³ sk/ha, samtidigt som kommunens nettointäkter från skogsbruket ökat. Klimatförändringarna och andra faktorer gör prognoser svåra, men skogsförvaltningen bedömer att 300 m³ sk/ha år 2050 är ett rimligt mål. Det är ett mycket stort virkesförråd för dagens svenska förhållanden, men normalt för ekologiskt skogsbruk i andra delar av Europa. Den hittillsvarande ökningen av virkesförrådet med 40 m³/ha innebär att skogen bundit ytterligare 9,6 kg kol (motsvarande 36 kg CO₂). Fortsatt ökning av virkesförrådet till 300 m³ innebär bindning av ytterligare 28,8 kg kol (120 kg CO₂) per hektar. De naturgivna förutsättningarna och skogstillståndet i utgångsläget för Göteborgs skogar är på inget sätt speciella, utan snarare typiska. Om man antar att 20 procent av den produktiva skogsarealen i Sverige (4,7 miljoner ha) omgående ställdes om till ekologiskt skogsbruk och virkesförrådet därmed utvecklas som i Göteborgsfallet för att nå 250 m³/ha år 2050 skulle kolförrådet i den växande skogen öka med motsvarande 508 miljoner ton CO₂. Annorlunda uttryckt skulle den växande skogen vara en kolsänka på 19 miljoner ton CO₂ per år.
Sveriges totala utsläpp av växthusgaser var omkring 45 miljoner ton år 2022 (räknat som CO₂-ekvivalenter, LULUCF exkluderat).
Potentialen för ökad inlagring av kol i växande skog i Europa har beräknats till omkring 5 kg kol per kvadratmeter även med fortsatt virkesuttag. Omräknat på EU:s totala skogsareal motsvarar det en kolsänka på drygt 45 Gt (gigaton) koldioxid. [4] De årliga utsläppen av växthusgaser i EU är omkring 4 Gt per år. Även om beräkningen är schablonmässig visar den att det finns mycket stora möjligheter att använda skog som ett klimatpolitiskt redskap.
Skogsstyrelsen bedömer att kolinlagringen i Sveriges skogar kan ökas avsevärt genom förlängda omloppstider och minskad avverkningsvolym, både på kort sikt och fram till år 2100. Ökningen beräknas till 9,6 Mton CO₂ per år för minskad avverkning med 10 procent. Fördubblade arealer av naturskyddade skogar beräknas inte ge positiva klimateffekter, men det beror på att man förutsätter att avsättningarna kompenseras med motsvarande ökning av avverkningen på andra håll. [5]
Virkesförrådet kan inte växa sig hur stort som helst. I ekologiskt skogsbruk kommer uttaget av gagnvirke över tid att vara lika stort som tillväxten när väl ett önskvärt virkesförråd uppnåtts. Som exemplet Göteborgs kommun visar kommer det dock att ta i storleksordningen 50 år vid omställning av skogar som brukats med kalhyggesbruk.
Även i obrukade skogar uppstår så småningom ett jämviktsläge. Virkesförrådet fortsätter inte att öka, men på grund av ofullständig nedbrytning binds allt mer kol i marken. Vanligtvis förblir därför boreala och tempererade naturskogar kolsänkor även när de är flera hundra år gamla. [6] Kolförrådet i sådana skogar kan bli mycket stort.
Det finns risker med att använda växande virkesförråd som klimatåtgärd. Klimatförändringarna har redan medfört att storskaliga störningar som bränder, insektsangrepp och torka blivit vanligare. Den utvecklingen kommer att fortsätta, även om det är ovisst i vilken omfattning och hur snabbt det kommer att ske. Störningarna innebär att stora mängder kol som bundits i växande skog frigörs. Givet hotbilden om Parisavtalets mål inte nås kan man ifrågasätta om vi har något annat val än att ta den risk som är förknippad med ökad kolinlagring i växande skog, i kombination med åtgärder som ökar ekosystemens förmåga att stå emot och anpassa sig till ett förändrat klimat och andra störningar.
Featured
Kalhyggets klimateffekter
En orsak till att ekologiskt skogsbruk är klimatmässigt överlägset är kalhygget som sådant. När trädskiktet tas bort mer eller mindre fullständigt genom kalhuggning dör trädens finrötter och deras nätverk av mykorrhizasvampar. Marken exponeras för ljus och värme. Nedbrytningen ökar, men det finns inte mycket växtlighet som kan ta upp den näring som frigörs. Hygget blir därför en kolkälla under upp till 15–20 år, även om ny skog anläggs så snart som möjligt efter avverkningen. Det tar ytterligare ett par decennier innan den växande skogen bundit lika mycket kol som frigjordes under hyggesfasen. [7] Först när kalhyggets kolskuld är betald blir ekosystemet – marken med träd och annan växtlighet – blir området åter en nettokolsänka.
Kollagret i marken byggs upp igen under skogens uppväxt, men uppbyggnaden sker långsamt och kolförråden blir aldrig lika stora som i skogar som inte kalhuggs. [8]
Man vet att denna effekt på markens kolförråd uteblir vid gallring. Det kan tolkas som att de kvarvarande träden och markvegetationen tillgodogör sig de resurser i form av näring, vatten och ljus som skapas. Hur stora luckor i trädskiktet om kan tas upp utan att en ”kalhyggeseffekt” uppstår är dock oklart. En utgångspunkt skulle kunna vara den kunskap som finns om effekterna av kalhuggning på mykorrhiza. Man vet att ett kvarlämnat träd, i kanten av eller ute på en i övrigt trädlös yta, bibehåller ett välutvecklat samhälle av mykorrhiza-svampar omkring fem meter ut från stammen. (Djupström m. fl. 2022, Anders Dahlberg, pers. komm.). Eftersom mykorrhizan är av avgörande betydelse för trädens näringsupptag, och eftersom trädens finrötter och mykorrhizamycelet utgör en betydande del av markens kolinnehåll, kan man anta att ”kalhyggeseffekten” uppstår när finrötterna och mycelet dör. Det skulle i så fall innebära att maximal luckstorlek för att helt undvika frisättning av markkol vid avverkning är omkring 0,1 hektar.
Skogsstyrelsen gör bedömningen att en övergång till kalhyggesfria metoder på en fjärdedel av skogsarealen inte skulle ha någon större påverkans på skogens kolbalans. [9] Mot bakgrund av det ovan sagda kan detta tyckas märkligt, men det förklaras delvis av hur man definierat kalhyggesfritt (i granskog som en serie höggallringar med minst 20 års intervall). Den datamodell som använts för att göra beräkningarna ger opålitliga resultat för en sådan skötselmodell. Viktigare är dock att studien inte omfattar effekterna på kolförrådet i marken.
Ekologiskt skogsbruk skapar mer motståndskraftiga skogar
Den globala uppvärmningen har redan påverkat skogsekosystemen, inte minst i den boreala regionen, bland annat genom ökad omfattning av torka, bränder och storskaliga insektsangrepp. Den utvecklingen kommer att accelerera under lång tid framöver, även om Parisavtalets mål att begränsa uppvärmningen till 1,5–2 grader skulle nås. Det är därför av största vikt att stärka skogsekosystemens resiliens, det vill säga deras stabilitet, återhämtningsförmåga och förmåga att anpassa sig till olika miljöförändringar.
Ekosystem som inte är tillräckligt resilienta för att möta de störningar de utsätts för ”tippar över” och förändras i grunden. Ett exempel kan hämtas från Alaska. De naturliga skogarna i det inre av halvön var till två tredjedelar dominerade av svartgran och vitgran. Inom ett par decennier kommer de i lika hög grad att domineras av asp. Orsaken till förändringen är ett varmare och torrare klimat, som i sin tur ökat förekomsten av skogsbränder dramatiskt. Som en konsekvens har skogar över en yta lika stor som Spanien övergått från att vara en kolsänka till att bli en kolkälla. [10]
Resiliens byggs enkelt uttryckt upp av mångfald i ekosystemen. Det handlar inte bara om biologisk mångfald (arter och genetisk mångfald inom arter). Skogar med stor variation vad gäller faktorer som trädålder, slutenhet och liknande erbjuder livsmiljöer för fler arter än ensartade skogar, men kan också ha direkta effekter på systemens resiliens. Olikåldriga naturskogar har exempelvis visats ha större motståndskraft mot stormfällningar än olikåldriga. [11]
Att variationsrika ekosystem med naturlig biologisk mångfald är mer resilienta än förenklade, utarmade system brukar förklaras med begreppet redundans, som i detta sammanhang kan översättas med överflöd eller övertalighet. I resilienta ekosystem finns det många arter som fyller varje funktion i ekosystemen. Funktionen kan bestå även om några av dem faller bort på grund av yttre störningar (eller naturliga evolutionära processer).
Den storskaliga förenkling som skett av våra skogsekosystem för att öka produktionen av virke har kraftigt försvagat deras resiliens. Degraderingen i kombination med fortsatta klimatförändringar hotar att öka förlusterna av biologisk mångfald och kolförlusterna i skogsekosystemen ytterligare inom en nära framtid. Förr eller senare kan ekosystem passera en kritisk gräns eller tröskel där deras tillstånd förändras i grunden, så att uthålligt brukande inte längre blir möjligt. Exemplet från Alaska visar att sådana förändringar kan vara både snabba och storskaliga, och ske redan vid dagens nivå av global uppvärmning. Slutna skogar har de facto redan förändrats till lågproduktiva, öppna trädbärande marker i delar av det boreala skogsbältet. [12] Ett annat exempel kan hämtas från Quebec i östra Kanada, där en tiondel av de slutna barrskogarna över ett stort område ersatts med glest trädbevuxna lavhedar på så kort tid som 50 år. Förändringen är ett resultat av en kombination av bränder, insektsangrepp och avverkning och är mest genomgripande i den norra delen av barrskogsbältet. Forskarnas bedömning är att ekosystemet inte av egen kraft kommer att kunna återgå till det tidigare tillståndet av slutna skogar. Den pågående dramatiska omvandlingen av ekosystemet kommer att fortsätta. [13]
I ekologiskt skogsbruk är variationen i trädslagssammansättning, ålder och skiktning mycket större än i rotationsskogsbruk. Så långt möjligt inom ramen för ett virkesproducerande skogsbruk är skogen på varje plats anpassad till de naturgivna förutsättningarna, såväl genetiskt som till artsammansättning, struktur och funktion. Ekologiskt skogsbruk kan därför i sig ses som en strategi för att bygga och bevara skogsekosystemets resiliens. En omfattande genomgång av riskerna för olika typer av skador på växande skog (insekts- och svampangrepp, betesskador, frost, torka, vind och snö) drar slutsatsen att skaderisken i de flesta fall är större i trakthyggesbruk än i kalhyggesfria system. Resiliensen är med andra ord i dessa avseenden större. [14]
Skogsstyrelsen har redovisat mål och åtgärdsförslag för klimatanpassning av skog och skogsbruk i Sverige. Intressant nog pekar förslagen i riktning mot ekologiskt skogsbruk, även om de i grunden förutsätter fortsatt trakthyggesbruk dom dominerande skogsskötselsystem. Skogen ska vara ståndortsanpassad och ha hög grad av variation. Föryngring med gran ska undvikas på marker som inte är lämpade för detta. Minimigränser för andelen löv- och blandskogar sätts upp. Hyggesarealerna ska minska och alternativa metoder användas på vissa känsliga marker. [15]
Featured
Dikade skogsmarker
Att dika torvmark innebär att man aktivt förändrar miljön i riktning bort från det naturgivna tillståndet, vilket är oförenligt med principerna för ekologiskt skogsbruk. Våtmarker är av stor betydelse både för skogens biologiska mångfald och för hydrologin. Att återställa våtmarker är därför en restaureringsåtgärd som bidrar till ett mer naturligt och resilient ekosystem på landskapsnivå.
Dränerade torvmarker är en stor källa till utsläpp av växthusgaser. I Sverige beräknas utsläppen till 11,6 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år, varav ungefär 60 procent från skogsmark. [16]
Återvätning har en positiv klimateffekt på en stor del av de dikade torvmarkerna; nettoavgången av koldioxid till atmosfären minskar. Störst effekt ger återvätning av näringsrika dikade skogsmarker i södra Sverige, medan effekten blir mindre – men ändå positiv – på näringsfattiga marker i söder. För näringsfattiga torvmarker i Norrland är skattningarna osäkra. [17]
En komplikation är att återvätning kan ge ökade utsläpp av metan under en kortare period (decennier) efter att grundvattennivån höjts. I rådande läge, där drastiska minskningar av utsläppen till år 2050 är nödvändiga, är det en faktor som måste beaktas. Enligt Skogsstyrelsen är dock klimateffekten av återvätning av näringsrika marker i södra Sverige positiv även i ett kort perspektiv (20 år) även med hänsyn taget till metanutsläppen. Återvätning av näringsfattigare marker kan däremot ge en negativ effekt i det kortare tidsperspektivet, även om detta kompenseras mer än väl i ett hundraårsperspektiv. Kolflödena från näringsfattiga dikade marker i Norrland är små.
På lång sikt är återvätning alltid ett bättre alternativ från klimatsynpunkt än fortsatt dikning för skogsproduktion. Med fortsatt dränering kommer marker med ett tjockt torvlager efterhand att släppa ut mer kol än något skogsbestånd kan lagra in. [18]
I kalhyggesbruket motiveras dikning av torvmarker främst av behovet att hålla nere grundvattenytan i föryngrings- och ungskogsfasen. En sluten, fullvuxen skog har större förmåga att reglera grundvattennivån till en för beståndet lämplig nivå än en granplantering. Att behålla ett välbestockat skogsbestånd samtidigt som man pluggar diken innebär att man kan undvika en minskning av kollagret i marken motsvarande 250–300 ton koldioxid per hektar i ett 20-årsperspektiv. Ett skogsbruk som arbetar med kontinuerligt slutna, välbestockade skogar – d v s ekologiskt skogsbruk – har alltså förutsättningar att kombinera återvätning och positiva klimateffektermed fortsatt virkesproduktion.
Även om marken inte återväts aktivt bör man sträva efter att hålla dikad skogsmark så våt som möjligt utan att skada den växande skogen. Om man lämnar befintliga diken åt sitt öde kommer de så småningom att växa igen och blockeras, vilket leder till att skogens tillväxt men också avgången av växthusgaser från marken minskar. Därmed bevaras den växande skogens kolsänka under åtminstone några decennier, samtidigt som utsläppen av växthusgaser från torven minskar. är inne på liknande tankegångar. Genom att hålla grundvattennivån i genomsnitt under året på 10–20 centimeters djup under markytan undviker man koldioxidutsläpp från nedbrytning av torv, samtidigt som man inte skapar så blöta förhållanden att metanproduktion gynnas. [19]
[1] Exempelvis Petersson m fl (2022): On the role of the forest sector for climate change mitigation In Sweden. GCB Bioenergy 14:793-814
[2] Soimaallio, S. m. fl (2022): Closing an open balance: The impact of tree harvest on forest carbon. GCB Bioenergy 14:989-1000.
[3] Konjunkturinstitutet (2021)
[4] Cais m. fl. (2008)
[5] Skogsstyrelsen (2023): Effektanalys av några skogliga åtgärders påverkan på kolsänkan. Rapport 2023:10.
[6] Luyssaert m. fl. (2008)
[7] Olsson (2011), Grelle (2010)
[8] Grelle (2010)
[9] Skogsstyrelsen (2023): Effektanalys av några skogliga åtgärders påverkan på kolsänkan. Rapport 2023:10.
[10] IPCC (2019): The ocean and cryosphere in a changing climate. DOI: 10.1017/9781009157964
[11] Shorohova m. fl. (2023): Natural disturbances from the perspective of forest ecosystem based management. I Boreal Forest in the Face of Global Change. Springer
[12] Kuuluvainen, T & Nummi, P (2023): Strategies for the ecologicsl restorstion of the Boreal forest Facing Climate Change. Kap 17 i “Boreal Forests in the Face of Climate Change”. Springer Sutainable management Vol 74l
[13] Girard, F., Payette, S., Gagnon, R. (2008): Rapid expansion of lichen woodlands within the closed-crown boreal forest zone over the last 50 years caused by stand disturbances in eastern Canada. J. Biogeogr. 35:529-537.
[14] Nevalainen (2017)
[15] Skogsstyrelsen (2019)
[16] Naturvårdsverket (2023)
[17] Skogsstyrelsen (2021a)
[18] Ojanen och Minkkinen (2020)
[19] Kasimir m. fl. (2018)