Ekologiskt
skogsbruk
är bättre för
mångfalden
Det viktiga samspelet
Biologisk mångfald kan beskrivas som en av de ekosystemtjänster skogsekosystemet levererar, men är samtidigt en fundamental del av ekosystemet som sådant. Det är samspelet mellan alla levande organismer och deras livsmiljö som håller systemets processer och funktioner igång.
Eftersom naturliga skogar med naturlig dynamik uthålligt kan hysa livskraftiga stammar av alla skogslevande arter är det rimligt att anta, att skogsskötselsystem som efterliknar naturlig dynamik förmår bevara ekosystemens biologiska mångfald bättre än system som förändrar skogens strukturer och processer mer genomgripande. Ekosystem är alltför komplexa för att medvetet kunna ”konstrueras” genom punktvisa anpassningar eller kompensationsåtgärder i förvaltningsmodeller med andra utgångspunkter. Detta är en grundtanke bakom ekologiskt skogsbruk, och den har stöd såväl i praktik som i forskningsresultat.
De ansträngningar som gjorts och görs för att förbättra situationen för känsliga skogslevande arter genom olika former av anpassningar och naturvårdshänsyn i kalhyggesbruket har som nämnts inte gett märkbara resultat. En mycket stor del av de arter som påverkas negativt är beroende av habitat som i dagens brukade skogar förekommer i långt mindre omfattning än i naturliga skogar: död ved, gamla och grova träd, skogar med hög andel lövträd etc. Hundratals arter som trängts tillbaka eller utrotats i kalhyggesbrukets landskap lever vidare i naturskyddade områden, där skogen lämnats att sköta sig själv.
Både ekologiska teorier och empiriska studier ger stöd för slutsatsen att hyggesfria metoder är bättre för den biologiska mångfalden än trakthyggesbruk [1]. Det gäller exempelvis för organismgrupper som mykorrhizasvampar, vedlevande skalbaggar och insektslarver knutna till blåbär (som i sin tur är en viktig födoresurs för insektsätande fåglar [2].
Det finns ett positivt samband mellan graden av skoglig variation (heterogenitet) och biologisk mångfald på beståndsnivå. [3] Det visas bland annat i en studie av.77 skogsbestånd i två olika delar av Norrland [4]. Bestånden analyserades med en metod som utvecklades på 1990-talet för att enkelt kunna bedöma skogars naturvärden genom att registrera och poängsätta förekomsten av 50 olika element [5]. Poängsumman ses som ett indirekt mått –kallat heterogenitetsindex – på det undersökta beståndets naturvärden. Noggranna inventeringar av kärlväxter, mossor, storsvampar och lavar visade att det finns ett klart samband mellan detta index och förekomst av krävande och ofta sällsynta så kallade signalarter i de undersökta bestånden. Sambandet var starkare än mellan biologisk mångfald och någon enskild faktor, som mängden död ved eller gamla träd.
Detta betyder dock inte att särskilda anpassningar för bevarande av biologisk mångfald kan undvaras i ekologiskt skogsbruk. Förekomster av känsliga och sällsynta arter behöver skyddas oavsett hur skogsbruket bedrivs. Områden som lämnas för helt fri utveckling behövs även i ekologiskt skogsbruk, liksom regler för att säkra tillgången till viktiga habitat och substrat (till exempel död ved) i det brukade skogslandskapet.
Hyggesfritt är bättre för mykorrhizan
Symbiosen mellan träd och svampar – mykorrhiza – är av fundamental betydelse i skogliga ekosystem. Svampmycelet som växer in i trädens finrötter har 100–1 000 gånger större kontaktyta mot marken än rötterna själva och tillgodoser merparten av trädens behov av näring och vatten. Trädens fotosyntes försörjer i sin tur svamparna med energi. Träd och mykorrhizasvampar är helt beroende av varandra och förekommer inte var för sig i naturen. Omkring 2 000 svamparter i Sverige är mykorrhizabildande. Närmare 200 av dem är rödlistade.
Mykorrhizasvamparna är beroende av levande trädrötter. Kalhuggning innebär att merparten av dem dör och måste återetableras när ny skog växer upp. Kontinuitetsbrottet medför också att artsammansättningen i det återetablerade mykorrizasamhället avviker från den ursprungliga [6]. En grupp som tycks missgynnas varaktigt av kalhuggning är spindelskivlingar, vilket är oroande eftersom de antas spela en viktig roll för trädens näringsupptag från mårlagret. Det är dock oklart vilken betydelse förskjutningen i artsammansättning kan ha för mykorrhizasvamparnas funktion över tid. Det är inte heller känt om artsammansättningen under en omloppstid hinner återställas och närma sig den som kännetecknar opåverkade äldre skogar [7].
Hyggesfria metoder är ett sätt att bibehålla mykorrhizasamhällets mångfald eftersom det innebär en högre grad av trädkontinuitet [8]. Undersökningar i tallskog i Norrland har visat att om hälften av virkesförrådet lämnas kvar vid avverkning förändras inte svampdiversiteten tydligt jämfört med kontrollytor utan avverkning [9].
Stora träd kan ha rötter som sträcker sig 15 meter ut från stambasen, men ett kvarlämnat träd, i kanten av eller ute på en i övrigt trädlös yta kommer att bibehålla ett välutvecklat samhälle av mykorrhizasvampar som fortlever omkring fem meter ut från stammen [10]. Storleken på luckor som uppstår – eller skapas – i skogen är därför av avgörande betydelse. Ju mindre luckorna är, desto mindre påverkas mykorrhizasvamparna. Detta samband är linjärt, inte bara vad gäller mängden mykorrhizamycel, utan även med avseende på artsammansättningen [11].
[1] Felton (2017)
[2] Sterkenburg m. fl. (2019), Joelsson m. fl. (2008), Atlegrim & Sjöberg (1996).
[3] Stein m. fl. (2014)
[4] Hekkala m. fl. (2023)
[5] Drakenberg & Lindhe (1999)
[6] Djupström m. fl. (2022)
[7] Djupström m. fl. (2022)
[8] Rosenvald & Löhmus (2008)
[9] Djupström m. fl. (2022)
[10] Djupström m. fl. (2022), Anders Dahlberg, pers. komm.
[11] Anders Dahlberg, pers. komm.
